.
Det ligger en hinna mellan henne och världen, eller en glasvägg, en hinna som hindrar beröring och får allt att kännas overkligt och oviktigt. Och det är den som gör att hon inte kan förklara för Julia, den som gör att det inte ens är viktigt att förklara, att hon aldrig riktigt kan nå fram och aldrig riktigt få ett svar.
När hon var liten tänkte hon att alla människor utom hon själv var robotar. Den enda som verkligen kände saker på riktigt, den enda som verkligen fanns var hon. Och hon tänkte att en dag skulle hon träffa en annan flicka, och den flickan skulle också vara levande. De skulle känna igen varandra direkt och bli bästa vänner och om robotarna rostade skulle det inte spela någon roll för de två skulle bara skratta åt det och leka med varandra.
Hon skulle visa flickan alla hemliga ställen.
Plötsligt blir hon arg. Redan då, inser hon, iklädde hon sig den typiska tjejrollen, den väntande, den som en dag ska bli hämtad, ska bli hittade och räddad, och hon vill skrika åt sig själv förbi alla år att om hon saknar en vän får hon väl ge sig ut i världen och leta!
Gör det själv skriker det tillbaka genom åren, sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem pratar om den typiska tjejrollen? Han drar och du sitter ensam kvar och grinar. Det är att leva upp till rollen om något.
Hon inser att det är sant, att det var därför hon blev så arg.
"Jag kan inte flyga och jag kan inte simma", sjöng radion för henne i morse, "lägga mig igen och hoppas att du kommer hem."
Men hon vill inte.
Hon vill inte att det ska vara så.
Det får inte vara så. Verkligheten får inte vara så.
Hon ringer Viktor. För att bryta mönstret.
Viktor blir glad för att det är hon och något inom henne lättar när hon hör det.
Hon säger som det är, att allt är skit och Viktor säger:
Då kan du med förtroende vända dig till Viktor Bengtssons dygnet runtöppna förståelse-byrå. Jag lovar att förstå dig över gränsen för vad som är möjligt.
Hon skrattar, ett väldigt litet skratt.
Är det så illa? säger hon.
Det är tyst, sen säger Viktor:
Jag ringde Sirpa igår. Tänkte att det inte var någon idé att spela stolt, att allt skulle bli enklare om vi i alla fall snackade med varandra.
Det är tyst igen.
Men det blev det inte? frågar hon.
Nej, säger Viktor, tvärtom.
De pratar inte mer om det sen, bestämmer att de ska ses, att hon ska äta middag hos Viktor på torsdag.
När hon var liten tänkte hon att alla människor utom hon själv var robotar. Den enda som verkligen kände saker på riktigt, den enda som verkligen fanns var hon. Och hon tänkte att en dag skulle hon träffa en annan flicka, och den flickan skulle också vara levande. De skulle känna igen varandra direkt och bli bästa vänner och om robotarna rostade skulle det inte spela någon roll för de två skulle bara skratta åt det och leka med varandra.
Hon skulle visa flickan alla hemliga ställen.
Plötsligt blir hon arg. Redan då, inser hon, iklädde hon sig den typiska tjejrollen, den väntande, den som en dag ska bli hämtad, ska bli hittade och räddad, och hon vill skrika åt sig själv förbi alla år att om hon saknar en vän får hon väl ge sig ut i världen och leta!
Gör det själv skriker det tillbaka genom åren, sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem pratar om den typiska tjejrollen? Han drar och du sitter ensam kvar och grinar. Det är att leva upp till rollen om något.
Hon inser att det är sant, att det var därför hon blev så arg.
"Jag kan inte flyga och jag kan inte simma", sjöng radion för henne i morse, "lägga mig igen och hoppas att du kommer hem."
Men hon vill inte.
Hon vill inte att det ska vara så.
Det får inte vara så. Verkligheten får inte vara så.
Hon ringer Viktor. För att bryta mönstret.
Viktor blir glad för att det är hon och något inom henne lättar när hon hör det.
Hon säger som det är, att allt är skit och Viktor säger:
Då kan du med förtroende vända dig till Viktor Bengtssons dygnet runtöppna förståelse-byrå. Jag lovar att förstå dig över gränsen för vad som är möjligt.
Hon skrattar, ett väldigt litet skratt.
Är det så illa? säger hon.
Det är tyst, sen säger Viktor:
Jag ringde Sirpa igår. Tänkte att det inte var någon idé att spela stolt, att allt skulle bli enklare om vi i alla fall snackade med varandra.
Det är tyst igen.
Men det blev det inte? frågar hon.
Nej, säger Viktor, tvärtom.
De pratar inte mer om det sen, bestämmer att de ska ses, att hon ska äta middag hos Viktor på torsdag.
Kommentarer
Trackback
